Min nya bästis-kombo

Min nya grej är kapris-vitlök-sardeller. En kombination jag inte skulle ha tagit i med tång när jag var yngre (jag tyckte sardeller luktade gammal fis och kapris ska vi inte ens prata om) men mitt vuxenjag fullkomligt älskar den. Ibland med lite chili, ofta med en skvätt citron, alltid med olivolja. Fräs finhackad vitlök (och eventuell chili) på mjuk värme i generöst med olja. På med hackade sardeller, typ tre-fyra stycken på en stor vitlöksklyfta. Fräs tills sardellerna smält och det doftar lövely. Ös på med kapris och nymalen svartpeppar, och så kanske lite färska kryddor, beroende på vad du ska ha det hela till. Med färsk dill blir det en fantastisk kompis till fisk, till exempel. Stek en citronhalva och servera till. Men att hacka i lite tomater, lök och basilika och blanda med nykokt pasta, som här, är bara fullständigt ljuvligt. Fast jag rekommenderar en god vit pasta och inte en fullkornssort, som jag använde. Den tar över för mycket. Prova, ni kommer gilla!

En festlig liten brödlös lammburgare med rödbetor och chèvre

Jaha, här har ni en piffig liten sak som kommer sitta riktigt fint en sån där kväll då ni vill ha någon lite festligt men inte riktigt orkar anstränga er. Lamm-rödbeta-chèvre-pinjenötter-rödlök-balsamvinäger är en kombo som liksom inte kan bli så fel hur man än gör, de är som polare som har så kul ihop att de kan rocka den allra tråkigaste av fester. Så bjud in dem och lägg dem att vila på lite enkelt grönt så kör partyt igång av sig självt i munnen på dig ska du se.

(...och nej, jag drack inte upp hela den där karaffen med vin själv. Riktigt SÅ mycket party blev det inte)

Lammburgare utan bröd men med rödbetor och getost

4 personer

4 lammfärsbiffar (ambitiösa gör egna men jag hittade färdiga på Coop. Jag är lat, som bekant)

4 stora rödbetor

1 msk olivolja

2 msk balsamvinäger

200 g chèvre

1 liten rödlök

1 näve pinjenötter

Sallad och eventuellt annat grönt att servera till (jag körde morotsstavar med lite smör, honung och salt i ugnen)

Börja med rödbetorna: tvätta av dem lite och koka dem i ca 40 minuter eller tills de är mjuka med lite tuggmotstånd kvar. Spola av dem i kallt vatten och gnugga av skalet. Skär dem i knappt halvcentimeter tjocka skivor. Vispa ihop vinäger och olja i en stor skål och smaka av med salt och ordentligt med svartpeppar. Vänd ner rödbetsskivorna och låt dem marinera. Sätt ugnen på hög värme och grill. Rosta pinjenötterna gyllene i torr panna. Skiva chèvrei 4 jämntjocka skivor. Skala och skiva rödlöken tunt. Stek lammfärsbiffarna nästan klara.

Klä en plåt eller en ugnsform med lite folie eller bakplåtspapper och lägg 3 rödbetsskivor lite omlott (spara dressingen i skålen!). Placera en burgare ovanpå dem. På med 2-3 skivor till och toppa med en skiva chèvre. Upprepa proceduren med resten av burgarna och gratinera dem i ett par minuter tills osten börjat smälta och fått lite färg. Släng lite nonchalant ett par väl sköljda och torkade salladsblad av krispig sort på en tallrik. Använd en stekspade och en hjälpsam hand för att efter bästa förmåga få över burgarbakelserna på salladen. Toppa med rödlöksringar och pinjenötter och ringla över lite av den nu rödbetsberikade dressingen som finns kvar i rödbetsskålen. Peppra. Enjoy.

Pasta med zucchini, chili och citron

Man kan inte äta pasta JÄMT säger säkert du men jag säger jo, det kan man visst det, bara den är god. Det finns ingen annan kolhydrat som är lika god. Ni kan komma dragandes med kamutvete och mathavre och bulgur och vilket nyttigt korn eller gryn som helst och belönas med all heder i världen, men pasta kommer alltid vara godast. Och man blir inte lycklig om man inte äter gott. Smalare, möjligtvis, men inte lyckligare.

Det blir alltså mycket pasta här, åtminstone till lunch (middagar försöker vi hålla kolhydratsfria). Däremot är pastarätterna förvånande ofta vegetariska. Billigt, lätt, och nyttigt är ledorden, även om många vill hävda att pastan i sig är djävulen själv förklädd till mjöl och vatten. Bah!

Senaste lunchvarianten var en simpel spaghetti piffad på detta vis:

Pasta med zucchini, chili och citron

Fräs för två personer en krossad och tunt skivad vitlöksklyfta och en tesked chiliflakes eller en bit färsk, fint hackad chilifrukt i en matsked olivolja. Vänd ner en ganska tunt skivad zucchini (jag hyvlade min med osthyvel på längden) och fräs hastigt. I med rivet skal av en citron, samt saften av densamma. Salta och peppra. Vänd samman med nykokt pasta och en näve riven ruccola och servera genast, gärna med lite extra olivolja.

Ärtan pärtan...

Jag vill påminna Eder om det fina med gröna ärtor. Det har jag gjort förut men ni kan ju inte förvänta er att jag efter drygt tre år (!) ska komma på något nytt varje gång...

Anywhoo. Gröna ärtor. Bra grejer. Nyttigt och fiberrikt och ordentligt mättande, faktiskt. Och det känns liksom fräscht att äta dem, eller hur? De poppar så fint i munnen. Och snygga är de också. ÄLSKAR gröna ärtor. Det kanske märks. Häromdagen kokade jag ett stort gäng (frysta alltså, om någon nu skulle tro något annat) och blandade dem varma med smulad fetaost, fint tärnat äpple och hackad rödlök. Rörde ihop en dressing på olivolja, balsamvinäger och massor med dijonsenap och berikade ärtorna med den. Till det blev det god lufttorkad skinka. Mycket bra lunch, I tell you!

Pasta med med bästa gröna moset

Ja, det är en inte särskilt glamorös gucka serverad till likaledes oglamorös brun pasta. Men jag är FET, okej? Eller ja, förhållandevis fet. I förhållande till hur jag borde se ut. Eller jag kommer ju aldrig bli så smal som jag borde vara (BMI, whatever, who gives) men i förhållande till vad som åtminstone inte är sjukligt. Det är drygt två månader sedan jag födde barn och lallandets tid torde tämligen vara förbi vid det här laget. Jag med min kärlek till kött, vin och ost borde väl gå på något slags LCHF-diet men jag klarar inte förbud. Hellre vill jag äta allt, men med måtta. Vi får se.

Anywhoo, därav denna hälsosamt gröna pasta, som dessutom blev väldigt god. När man får i sig så mycket klorofyll under en och samma måltid känner man sig ju duktig. Och med all rätt. Att det sedan smakar bra skadar ju inte.

Pasta med grönt gott mos

2 personer

1 liten eller 1/2 stor zucchini

1 stor vitlöksklyfta

10 cm purjolök

2 tsk olivolja

1-2 dl fryst, hackad spenat

2 dl frysta gröna ärtor

1/2 buljongtärning (jag använde köttbuljong för lite extra smak)

1 dl vatten

4 msk turkisk yoghurt

Skär zucchinin i små tärningar. Halvera purjon på längden, skölj och skiva. Skala och krossa vitlöksklyftan och skiva den tunt. Fräs alltsammans mjukt i olivolja. På med spenat, ärtor, smulad buljongtärning och vatten och låt koka upp. Puttra medan 2 portioner fullkornsspaghetti eller annan pasta kokar. Mosa med ditt omrörningsverktyg (lämpligen en gaffel eller sked i trä eller plast) allteftersom det gröna mjuknar. Rör i yoghurten och värm. Smaka av med peppar, gärna både svart och vit, och kanske en gnutta salt. Hade vi inte velat hålla ner kalorimängden hade vi förstås rört ner en massa färskriven parmesan också, men det får bli en annan dag! Servera till nykokt pasta.

Amorös fisk på 12 röda

Jag är verkligen en ganska lat person. Jag fattar inte hur de som glatt och peppat arbetar sig igenom livet är skapta; jag måste ha varit väldigt rik, mäktig och bortskämd i mitt tidigare liv. Eller så kanske jag var en mussla eller något annat djur som liksom inte har så värst mycket för sig. Hur som haver blir det extra mycket fusk i hushållet nu sedan vi blev välsignade med stjärna nummer två. Ni ska se våra golv - det är så långt ifrån välstädat att det närmar sig en ren motsats, faktiskt. Jag rodnar när jag tänker på det. Kunde jag skulle jag förmodligen ge mig själv sparken från familjen, så lat är jag. Men det kan jag ju inte, som tur är!

Många skyller på tidsbrist när de tar till halvfabrikat och småfula snabblösningar, men egentligen beror det ju på lathet. Det tar inte längre tid att ugnssteka en fisk och göra en sallad under tiden än det tar att steka frysta köttbullar eller fiskpinnar. Men man orkar inte alltid vara duktig och ugnssteka en fisk. Den ska ju kryddas och det ska piffas och duttas och hållas på. Nå, latheten är fuskpiffets moder!

Jag köpte en förpackning Pasta Amore från Ridderheims (faktiskt - jag köpte, även om jag inte tillhör de duktigt korrekta bloggare som tackar nej till produkter utan gärna provsmakar saker även om de sällan hittar vägen hit till bloggen), den med bacon, soltorkade tomater och tryffelsmakande champinjoner. Alltsammans badade i olja. Jag hällde alltsammans över två stora, goda fiskfiléer - minns inte vilken sort det var nu, men något slags flundra gissar jag), saltade och pepprade och skjutsade tillsammans med lite cocktailtomater in i 200 grader varm ugn i 10 minuter. Pressade lite citron över när det var färdigt och serverade till sallad från påse och färska, kokta gröna bönor. Riktigt gott faktiskt och tog tio minuter plus två minuters förberedelse att göra. Beats fiskpinnar i alla fall...

Otippat goda sandwichar på kalaset

Min dotter har fyllt två år. Helt otroligt. Jag har en dotter som är två år och en son på två månader, och jag har fortfarande inte fattat att jag alls är mamma. Jag som själv är så liten! Ynka 33. Och jag har inget körkort i barnavård heller. Men undernärda kommer de i alla fall inte bli, mina ungar!

Givetvis hade vi kalas och bjöd in familjen och de närmaste vännerna. Kaoset var av det gemytliga slaget, faktiskt, och vissa av de för dagen barnlösa vuxna gick hem lite lätt på kanelen kring 03.00. Ett bra kalas!

Jag bakar ju sällan och ogärna men till och med jag fattar att ett barnkalas bör ha ett viss inslag av sötsaker. Så jag bjöd på familjens traditionella födelsedagstårta i muffinsform - ett oväntat uppskattat tilltag, faktiskt. Nästan alla gick åt, tro det eller ej. Desto godare var dock de små havrekorgarna som jag fyllt med kanelstekta äppelbitar och en klick vaniljvisp. Namnam. Det fanns dessutom en hasselnöt- och kokosberikad kladdkaka med tryffeltopping som blev hur god som helst, samt något slags kladdig kreation där jag gjort en enorm pepparkaksmarängbotten och toppat med vit choklad- och hallongrädde, pistaschnötter och färska hallon. Tyvärr var det ingen som fotade de sistnämnda mästerverken.

Ett stort gäng tunnbrödrullar fick mätta mindre sötsugna munnar men störst succé gjorde de här små sandwicharna.

Rostbiffsandwichar

Ett mindre berg

Köp landgångsbröd (kolla i frysdisken), det blir lättare att bre. För mig gick det åt knappt två paket. Köp också en 300-grams ask med Philadelphiaost, ett par hekto färdigskivad rostbiff samt rökt paprikapulver. Gå hem med grejerna och sätt ugnen på 225 grader. Rör ihop ost och paprikakrydda. Bred ost på två landgångsbröd och lägg ihop dem med ett enkelt men täckande rostbiffslager mellan. Skär bort kanterna och upprepa proceduren tills du får slut på ost och rostbiff. Plasta in och lägg i kylen om du förbereder inför ett senare tillfälle. Skär inför tillagning varje jättedubbelmacka i 8 sandwichtrekanter. Lägg dem på ugnsgallret. Ringla lite olivolja över varje sandwich och stek dem i 4-5 minuter i ugnen, eller tills de fått lite färg. Väldigt goda även efter en timme eller två!

Pumpasoppa med kompispuck

Nu är det ju en osedvanlig vacker och relativt varm dag idag men ingen kan lura hösten på flykten, tack och lov. Själv har jag inte kommit ur pyjamasen än och jag smyger omkring här och fantiserar om friska, kyliga vindar som rör om i löven därute medan brasan sprakar här inne. Jag gillar hösten. Och våren. Jag gillar alla tider på året då man kan ha lite varmare tröjor - lagom påklätt är min bästa outfit. Usch och fy för bikini och dunjacka. Min figur passar inte i någon av dem.

Höstinspirerad som jag är bjuder jag på ännu en soppa ur ett Leva-jobb från förra året. Minnena kommer tillbaka och jag blir riktigt sugen... Pumporna har börjat florera på riktigt i butikerna nu och att smaksätta dem med lite muskotnöt och ge dem en smakkompis i form av en salvia- och paprikaspäckad mozzarellapuck är en höjdare.

Pumpasoppa med puck av mozzarella, ugnsbakad paprika, salvia och citron

500 g pumpakött (utan skal och kärnor)
1 gul lök
1 vitlöksklyfta
1 msk smör
5 dl grönsaks- eller lantbuljong
1 dl crème fraiche
0,5 krm riven muskotnöt
svartpeppar

Skala och skär pumpa, lök och vitlök i bitar. Fräs allt i smöret i en stor kastrull eller gryta. Tillsätt buljongen, koka upp och låt sedan sjuda i 15 minuter eller tills allt blivit mjukt. Mixa soppan och rör sedan i crème fraiche. Värm upp soppan igen och krydda med muskotnöt och nymalen svartpeppar. Häll soppan runt mozzarella- och paprikapucken.

Mozzarella- och paprikapuck med salvia och citron

1 mozzarellaboll
2 röda paprikor
0,5 kruka salvia
1 citron
2 msk olivolja
flingsalt, svartpeppar

Värm ugnen till 225 grader. Dela paprikorna och kärna ur dem, och baka dem sedan i ca 15 minuter eller tills de mjuknat och fått färg. Låt dem svalna och skär dem i små bitar. Tärna mozzarellan smått. Tvätta citronen ordentligt och riv skalet fint. Plocka bladen av salvian och strimla dem fint. Blanda alla ingredienser och smaka av med salt och peppar. Forma små puckar med händerna eller med hjälp av till exempel en äggkopp och servera i soppan.

Konsten att göra något fult av något fint

Jag är bara full av snabba tips nu för tiden. Idag jobbar vi korven. Den finare korven från Taylor & Jones - det är åtminstone inte falukorv! Inte just idag i alla fall. Jorå, gott folk, ni kan säga vad ni vill om falukorvens innehåll, jag gillar den ändå. Till spaghetti. Med ketchup. Men just den här gången hade vi finkorv hemma som låg och skräpade; "Oaksmoked bacon" hette smaksättningen och jag gillade den väldans när jag fick den stekt som överflödig men uppskattat sällskap till en fin bit oxfilé. Men så här dagen efter fick den bli simpla men väldigt goda korvbullar i en pastasås, på detta vis:

Korvbullar i tomatsås

Tag två finare färska korvar med valfri smaksättning. Hetta upp lite smör i en panna. Öppna en ände på korvarna och kläm ut köttbullestora bitar av korvköttet rakt ner i pannan. Stek tills bullarna får fin färg. På med en skvätt vin - vad du har hemma - och fina tomater; gärna färska om du orkar men en burk blir också okej. Kanske en nypa socker på det, och låt sedan puttra ett par minuter tills bullarna är helt genomstekta. Hur du vill krydda beror på smaken på dina korvar - ös på med vitlök, örter, fonder und so witer i enlighet vad dina smaklökar önskar (peppar ska den ha i vilket fall). Det här är bara en latmansbas. Servera till spaghetti. Gott!

Kött för lata och stressade

Okej, här får ni en panna kött! Vi åt just upp den och jag insåg att en superenkel köttkreation är ett tips värt att dela med sig av (whohoo!). Särskilt till er som har ungar ni måste utfodra snabbt. Och till er som är allmänt lata. Och till er som är GI- och LCHF-hooked. Och till er som gillar kött. Det är ett bra tips, helt enkelt.

Det här är super för den som inte orkar stå och forma färsbiffar i evigheten men ändå gillar variationsmöjligheten i en köttsmet. Fusk, fusk, fusk hela vägen - och supergott blev det, mycket roligare än det ser ut. Jag mätte inga ingredienser utan här får du använda fantasin lite, men rätten är väldigt förlåtande och öppen för experimenterande.

Köttpanna med tomatsås och feta

Sätt ugnen på 175 grader. Gör en köttfärssmet på saker du gillar, som om du skulle göra biffar. I min hade jag runt 400 g köttfärs, ett ägg, en halv deciliter grädde (lite drygt), en skvätt oxfond, en tiocentimetersbit grovt riven zucchini och generöst med salt och peppar. Blanda ordentligt. Häll en skvätt olivolja i en stekpanna som tål ungsvärme och ös i smeten. Sätt plattan på max och platta ut smeten med en stekspade. Dela den i köttfärsbiffsstora bitar med hjälp av stekspaden (det här gör du lite spontant och slarvigt medan köttet börjar fräsa i pannan). När du är färdig med det kanske det är dags att vända på köttbitarna? De bör ha fått lite färg under. Låt fräsa en kort stund på andra sidan och ta sedan av från värmen. Häll på en deciliter eller två av en god, färdig tomatsås. På med brutna, generösa bitar fetaost och avsluta med en drös färsk basilika. In i ugnen i 7-10 minuter beroende på tjockleken på bitarna. Servera direkt till pasta eller sallad, eller bara ett gott bröd.

Där maten skulle ha varit

Sist jag skrev var jag redan fantastiskt otålig. Sexton dagar till skulle det dock dröja innan vår pojke äntligen kom ut! Nu är han här och livet är kaos. Det har varit en lååång graviditet med ett snudd på obefintligt intresse för mat, och nu - nästan exakt fyra veckor efter förlossningen - har jag ännu inte riktigt funnit lusten eller orken att ägna särskilt mycket tid åt matlagning. Det är annat som upptar både tankar och energi.

Men det pockar. Det kommer. Maten är på väg tillbaka.

Att tappa intresset för vad man stoppar i sig har varit en ganska spännande upplevelse. Det är inget som har gjort mig smalare direkt - tvärtom, det är när man inte bryr sig som den värsta skiten slinker ner - men det har gjort livet tråkigare. Och lite lättare. Det är inte längre svårt att handla (alla dessa val!), men inte heller lika roligt. Det är som när en bra bok tar slut; lite lättad är man eftersom man inte kunde släppa den ifrån sig och man därmed gick miste om en massa annat här i livet, men samtidigt saknar man den ju. Den var ett fantastiskt sällskap. Så jag ser fram emot att se matlusten vända åter. Den är ju min hobby och dessutom mitt levebröd. Jag VILL älska mat. Jag VILL tänka på mat jämt. Jag VILL inte gå in i en mataffär och bara längta ut igen.

Men som sagt, jag känner hur det pockar. Förhoppningsvis märker ni det snart också. Tills vidare bjuder jag på en bebisfot!

Due date = Måndagshummer?

Många rekommenderar hummer och skumpa som ett trevligt sätt att få igång en förlossning. Det här är förra helgens lördagsmiddag och jag tror att det kanske blir en favorit i repris idag för att fira att det är beräknad Due date idag. Hel hummer (alltid bra pris på Vi Wasahallen) med het majjo (majonnäs + sambal oelek + lite creme fraiche + en skvätt lime) och smält vitlökssmör (smör + vitlök + fint skuren persilja + flingsalt). Det blir inte godare.

Nu ska ungen ut. Om jag så ska tvingas äta hummer.

Fuskrisotto med spenat och fulris

Ibland har man ju en massa goda saker hemma men ingen mat, eller hur? Vi skulle svänga ihop en lunch och hade vitt vin, parmesan, grädde och tryffelolja, vilket är hemskt trevligt men ingen man föder barn på om man säger. Det låg dock även en hämtkartong trött ris i kylen (kom med gårdagens köpegyoza) och en lika trött påse hackad spenat i frysen och vips satt vi och mumsade på en av de godare luncherna som serverats i vårt kök den här trimestern i alla fall.

Fuskrisotto med spenat och fulris

2 personer lite drygt

4-5 dl kokt ris

1 liten gul lök eller 2 schalottenlökar

2 vitlöksklyftor

1 msk olivolja

1,5 dl vatten

1 dl torrt vitt vin

0,5 grönsaksbuljongtärning

100 g fryst hackad spenat (ca 2 dl)

0,5 dl vispgrädde

2 dl fint riven parmesan

Svartpeppar

Eventuellt lite tryffelolja

Hacka lök och vitlök och fräs mjukt i olivolja. I med spenat, vatten, vin och buljong och låt sjuda i 5 minuter. I med grädde och ris och koka upp. Späd med lite mer vatten om risotton känns för tjock, det beror lite på riset. Rör i parmesan och smaka av med peppar. Har du lite tryffelolja hemma förgyller det så klart - en miniskvätt räcker.

Om jag vore en meny vore jag grillad brie, upphottad lax och bästa sommardesserten

Om jag vore en meny, så vore det den här.

Enkel, men ändå lite oväntad. Spontan, med med finess. Helt ogenomtänkt, men med väldigt gott slutresultat. Lite småfet sådär, men fräsch och snygg. En meny som presterar utan pretention. Som liksom bara halkar in i framgången och rycker lite nonchalant på axlarna, som för att säga "Hey, kul att ni gillar mig, det var oväntat, men ändå inte - JAG visste ju att jag var en god meny, lite lagom sådär, som borde gillas av de flesta. Why not, liksom?"

Ni fattar. Det är en bra meny, helt enkelt. Lättlagad och hur god som helst. Jag och Christian bjöd hans fina föräldrar på den hemma hos dem, i ett fåfängt försök att kompensera dem för lite av allt de bjuder oss på.

Så här gjorde vi på ett ungefär:

Förrätt: Grillad brie med salsa på nektariner och rosépeppar

Köp en hel brieost som känns mogen och fin. Andra krämiga hela ostar går förstås också bra, men de måste ha det där tjockare kittlagret runt sig. Gör en salsa på två urkärnade och tärnade nektariner, ca 1 msk grovt

mortlad rosépeppar, ett gäng strimlade basilikablad, lite olivolja och en skvätt pressad lime. Lite salt och peppar också. Smaka av. Grilla brieosten ett par minuter på varje sida, peta lite på den och känn hur den mjuknar inuti. Ringla lite olivolja på ett par ljusa brödskivor och grilla dem så att de blir frasiga och får fin färg. Bröd + en bit nygrillad ost + syrlig salsa + ett glas iskallt rosé - jorå, där sitter den, vill jag lova.

Varmrätt: Vitlöks- och citronhottad laxbit på grillen

Köp en hel bit lax med skinn, ca 800 g för 4 personer. Skär portionsbitar av laxen men utan att skära igenom skinnet - det ska hålla ihop hela härligheten. Gör en pasta av fint rivet skal av en tvättad citron, två fint rivna vitlöksklyftor, en generös bibba hackad dill och lite fint skuren gräslök samt en matsked eller två olivolja. Smörj in laxköttet med smeten, även i vecken. Låt gärna marinera en stund i kylen. Salta och peppra innan du lägger hela härligheten med skinnsidan ner på grillen. Använd lock eller slå in i folie så får du en jämnt tillagad lax snabbare. Servera med kokt färskpotatis, ärtor och en kall sås ihoprörd på t ex limeaioli och yoghurt.

Dessert: Havrekorgar med varma rabarber, vaniljgrädde och romrörda vinbär

Ni hör ju hur gott det här är. Recept på superenkla och användbara havrekorgar hittade jag på ica.se, och anpassade det för fyra, gjorda i enkla portionsformar:

100 g smör

1,5 dl havregryn

1,5 dl vetemjöl

2 msk socker

Ugnen på 200 grader. Smält smöret och rör i de övriga ingredienserna. Tryck ut smeten i formarna, hela vägen upp till kanten. grädda i 9-10 minuter; håll lite koll så att de inte bränns. Låt svalna helt och lossa försiktigt ur formarna.

Skär 4 små ansade rabarberstjälkar i bitar och stek dem mjuka i smör och socker. Vispa någon deciliter grädde med 1-2 tsk vaniljsocker (smaka av!), fluffigt ska det bli, inte hårt. Plocka röda vinbär, någon deciliter eller två, och rör med några matskedar socker tills det löst sig och vinbären smakar syrligt med sötma. Har du en skvätt god rom hemma är det jättegott att spetsa vinbären med innan du börjar röra.

Varma rabarber längst ned i korgen, sedan grädde, sedan vinbär. Pudra kanske över lite florsocker. Applåder till kocken!

Det är alltså på den här nivån...

... som det "lagas mat" i mitt kök just nu. Och det här var jag ändå relativt stolt över. Hu. Eller jag ska förstås inte säga hu - det var inte äckligt på något sätt och idén är ändå ganska god, men de är så sorgliga, de här korvrullarna. Det kommer man inte ifrån. Ni ser ju att jag försökt muntra upp dem genom att skära dem på snedden och lägga dem på hög men de blev inte gladare för det, de små liven.

De är i alla fall klart bättre än mackorna jag åt till middag kvällen innan. Faktiskt.

Korvrullar med det som finns i kylen

4 stora tortillabröd

4 grillkorvar (Hemköps egna kycklingkorv, för att vara exakt. Hur hamnade de i min kyl? SNÄLLA känn dig fri att använda någon annan korv. Vilken som helst, faktiskt)

1 knipplök

1 röd paprika

1 trött ändbit zucchini

1 vitlöksklyfta

100 g bredbar chevreost (alltså något slags påläggsvariant)

Olivolja

2 dl riven ost (från påse. Pizzaost. jag vet, det här blir bara bättre och bättre)

Sätt ugnen på 225 grader. Slanta korven, hacka löken, skär zucchinin och paprikan i bitar, krossa och skiva vitlöken tunt. Fräs alltsammans i olivolja tills det får lite färg. Rör i den krämiga chevren. Smaka av med salt och peppar. Fördela på tortillabröden och rulla ihop dem, lägg dem i en ugnsfast form som du penslat med lite olivolja. Ös riven ost över alltsammans (som ett förlåtande täcke, liksom) och kör in i ugnen i tio minuter. Mjölk till är ett måste, och de riktigt deppiga tar väl dessutom fram ketchupflaskan. Grönsaker till? Äh. Vem bryr sig.

Tabbouleh till det mesta

Vill man äta något fräscht och sommarnyttigt till den vegovänliga halloumin/grillade köttbiten/nyfångade fisken/samvetsvänliga kycklingfilén är den libanesiska salladen tabbouleh ett fint alternativ till dammig gammal pastasallad. Versionen på bilden är en man-tager-vad-man-haver-och-för-tillfället-kommer-ihåg-i-den-totala-förvirringen-variant (med basilika istället för mynta, varm bulgur istället för kall, lime istället för citron, ingen lök och för lite persilja) men receptet nedan är det goda och korrekta som jag brukar köra. Funkar fint till det mesta!

Tabbouleh

4 personer

1,5 dl bulgur

3 dl vatten

4 tomater, gärna i olika färger

1/2 liten gurka

2 salladslökar

3 dl fint skuren persilja

1 dl fint skuren mynta

Dressing:

½ dl god olivolja

1 pressad citron

Salt och peppar

Salta vattnet lätt och koka bulguren däri så länge som rekommenderas på förpackningen. Skölj den i kallt vatten när den är färdig och låt den rinna av. Skär urkärnad gurka och tomat i små tärningar och skiva löken tunt. Blanda allt med bulgur och kryddor. Vispa ihop olivolja och citronsaft, smaka av med salt och peppar och vänd ner i salladen. Låt gärna stå och mogna i kylen en stund innan servering.

Om jag firat midsommar...

Som tur är ska jag få den fantastiska äran att närvara vid goda vänners bröllop imorgon, så det blir inget traditionellt midsommarfirande för mig. Ej heller någon matlagning, god bless. Men OM jag hade firat midsommar i år, och OM jag orkat laga mat, och OM jag haft fina vänner eller familjemedlemmar närvarande att bjuda den på, och OM jag frammanat min vanliga sunt normalhöga ambitionsnivå, då hade jag kanske bjudit på några av dessa nyare och äldre favoriter ur arkivet:

• Friterad matjes. Ett måste till en öl före det "riktiga" sillbordet.
• Hemmagjord sill. En eller ett par varianter.
• Matjestårta. It's the shit, helt enkelt.
• Gravad lax, gärna smaksatt med någon god sprit. Kanske serverad med hovmästarkräm.
  
• En lyxig liten snitt med forellrom. För att den är så snygg. Och god.
• Kladdig chokladruta till efterätt. Fy f-n så gott.
• Vodkaspetsad vattenmelongranité - kan det bli mer party? En succé från förra året som måste testas igen.

Hoppas att jag kanske inspirerat någon matglad firare! I övrigt håller jag tummarna för ett fantastiskt väder, särskilt för det fina brudparets skull. Glad midsommar!

Tydligen det godaste någonsin

Ända sedan jag blev gravid med min dotter har folk sagt "Åh så bra, då kan du börja blogga om BAAAAARNMAT och FAMILJE-
MIDDAAAAGAR" och jag har svarat "Åh så väldigt gärna jag absolut INTE vill göra just det" för Gud vet att vi har tillräckligt med mammamatentusiaster i det här landet och jag tycker jag behövs bättre bland de vinpimplande latmaskarna till matglada amatörer.

Nu har jag mitt andra barn i magen och orkar knappt ens inspirera någon att köpa fiskpinnar på Ica, än mindre laga bra mat till vare sig mig eller min stackars dotter. Men hon fick i alla fall något slags glass häromdagen och hon blev så till sig att jag aldrig hört något liknande. Faktiskt aldrig. Det mmmmades och aaaahades och slickades på fingrarna och jag blev alldeles rörd av berömmet som förtydligades med ständigt upprepade och andäktigt framförda "nam nam". Fatta den, liksom. Hon har bokstavligen talat aldrig ätit något så gott i hela sitt liv. Och kunnat säga det, i alla fall.

Jag körde 1 paket frysta blåbär, 2 bananer och ca 1,5 dl fet, turkisk yoghurt i matberedaren. Lite åt hon upp (okej, ganska mycket) och lite åt jag upp, men sedan tog jag smörpappersark och klippte i 4 bitar vardera, formade till strutar och vek till spetsen på strutarna för att hålla ihop dem. Ställde strutarna upp i en liten plastlåda och hällde i smeten. Glasspinnar hade jag hittat på ÖoB så dem stack jag muntert ner i strutarna. In i frysen, klart på någon timme. Givetvis blir det lättare om man har sådana där glasspinneformar, jag ska inhandla sådana. När glassen var klar snittade jag ett litet hål i en muffinsform och trädde den på pinnen som manschett. Väldigt intelligent när vi snackar blåbärsglass.

Där har ni det - en succé på pinne. En ganska ful glass, men högt älskad. Jag är bäst!

Välkommen till mitt liv, panzanellan

Tack gode Gud för goda vänner. Om ni läst inlägget nedan anar ni att jag är ungefär den tacksammaste man kan bjuda på mat just nu; allt som inte är falukorv eller hemköpt sushi ter sig tämligen exotiskt och allt som smakar något är himmelriket. Att dessutom bara få sitta ner och titta på när andra lagar mat är en lyx som gör kroppen hänförd i pur brist på ansträngning.

Igår bjöd underbara vännerna Kristofer & Helena på en middag som gjorde mig salig. Jättegod canneloni med lammfärs, philadelphia och spenat till varmrätt men framför allt en liten förrätt som jag längtar efter redan nu. Receptet är hämtat från en av mina favoritkokböcker, Antipasti & Stuzzichini (Ica Bokförlag) av Marco Baudone och Tomas Tengby, med bilder av Bruno Ehrs. En liten fin bok med smårätter som får en att längta efter ett stort glas rött och fler långa kvällar med avslappnade kompisar. Tack fina ni!

Panzanellan är hur enkel som helst och förvånansvärt god trots att den innehåller oliver, som inte är min favoritingrediens, samt sardeller, som ju kan vara lite väl mustiga i smaken om de inte använts helt rätt, som här. Det står i receptet att man ska använda inlagda tomater men jag tror K & H använde färska, vilket var hur gott som helst. Jag tror också att de använde en hel vitlöksklyfta och inte bara en kvarts, men smaka dig fram till vad du gillar bäst.

Panzanella (Recept: Marco Baudone Foto: Bruno Ehrs)

2 skivor lantbröd

2 msk tomater, inlagda

2 msk sardeller

2 msk oliver

1/2 fänkålsstånd

1/4 vitlöksklyfta

1 kvist basilika, plockad

2 tsk vitvinsvinäger

ca 1/2 dl olivolja

havssalt

svartpeppar

Rosta brödet i ugnen eller i en brödrost och dela det i fyra delar. Strimla tomaterna, skär sardellerna fint, kärna ur och skär oliverna och riv vitlöken. Blanda alla ingredienserna med vinägern och oljan. Lägg brödbitarna i en djup tallrik eller i flera små. Toppa med blandningen så att brödet suger åt sig oljan. avsluta med lite havssalt och svartpeppar.

På matfronten intet nytt

Hej kompisar. Det är tuffa tider som råder. Igår firade jag och Christian fyra år som gifta, och gissa vad vi åt? Pizza. Framför en film.

Så ni fattar ju nivån på matlivet just nu. Det blir take out kanske fyra gånger i veckan, och övriga måltider domineras av makaroner och mackor. De mest inbjudna gästerna heter Mamma Scan och Familjen Dafgård, typ. Okej, jag överdriver en smula, men inte tillräckligt mycket för att kunna blogga med äran i behåll.

Anledningarna till att knivarna rostar i stället är dock fantastiskt roliga (om man är objektiv och har lite distans, vilket jag inte kan påstå att jag alltid lyckas med): jag är gravid och har bara en dryg månad kvar innan familjens nyaste matvrak anländer, och innan dess måste jag hinna färdigt med min kokbok som jag har den stora äran att få ge ut på Ica Bokförlag nästa höst. Visst är det fullständigt makalöst roligt? Så vi har lagat mat och fotat och kämpat och slitit som djur, och nu skriver jag och kämpar fortfarande. Och försöker hinna vila samtidigt, och ta hand om vår dotter, och förbereda vårt hem på en extra familjemedlem. Det är tungt! Och jag är enorm. Bilden är från i påskas (Christian är fotograf) och jag ser härligt smårund och avslappnad och glamorös ut, men det var för två månader sedan. Nu är det ett under att jag kan stå utan att tippa över.

Men jag ska inte överge bloggen riktigt än, jag lovar. Ni kanske får stå ut med att det inte blir en massa recept framöver utan kanske bara lite mer jag och magen, men jag kompenserar med en bok nästa år i alla fall.

Håll tummarna för mig!

Man måste ju vara lite duktig ibland.

Jag måste erkänna att jag inte är något större fan av torsk. Får man säga så? Jag har ätit fin torsk, ful torsk, tinad fryst torsk och jättefärsk torsk, enkelt anrättad torsk och superavancerat uppstyrd tors. Men jag börjar komma till slutledningen att jag faktiskt inte tycker torsk är någon höjdare. Pinsamt nog är lax min favoritfisk. Japp - odlad, foderfärgad, tråkig gammal lax. Eller ja, den ska ju vara färsk förstås, men det är ingen ursäkt. Jag är tråååkig.

Jag vet att jag som matbloggare borde älska en massa speciella fisksorter och samtidigt tala lyriskt om det enkelt fantastiska hos en stekt strömming eller en torskfilé med ägg och skirat smör. Well. Tur att det finns typ 1500 matbloggar till förutom min i det här landet.

Ingen kan dock anklaga mig för att inte försöka; givetvis kämpar jag på med experimenterandet och vill så klart att min dotter ska slippa ärva min inte längre så hemliga trångsynthet när det kommer till fisk. Så igår blev det torsk under ett jättegott täcke av grädde, pesto, vitlök och parmesan. Såsen kompenserade absolut för torsken, som ju trots allt förblev just det - torsk.

Pestotorsk med rostad pumpa, paprika och silverlök

3-4 personer

450 g skinn-och benfri torskfilé

1 dl grädde

3 msk pesto

1 vitlöksklyfta

1 dl fint riven parmesan

Rostade grönsaker
1 liten butternutpumpa

1 silverlök (eller annan lök du gillar)

2 röda snackspaprikor

Olivolja

Sätt ugnen på 225 grader. Skala pumpan, kärna ur och skär den i klyftor. Halvera paprikorna på längden och kärna ur dem. Skala och klyfta löken grovt. Lägg allt i en ugnsfast form och ringla över olivolja. Blanda noga och ställ in i ugnen i 25 minuter.

Skär fiskfiléerna i portionsbitar och lägg dem i botten av en mindre ugnsfast form. Salta och peppra dem. Blanda grädde, pesto och fint riven vitlök i en fisk och häll över fisken. Strö fint riven parmesan över och ställ in tillsammans med grönsakerna de sista tio minuterna. Kolla att fisken är genomstekt (det kan behövas en extra minut beroende på filéernas tjocklek) och servera med grönsakerna.

Grön ärt- och zucchinisoppa med parmesangrädde

Det blir mycket hämtmat och mackor nu men någon gång ibland stoppar jag huvudet i frysen och ser vad som inte ännu lever i grönsakslådan och försöker svänga ihop något. Idag blev det en osedvanligt lyckad men superenkel soppa, ackompanjerad av en osedvanligt trevlig men superenkel klick parmesangrädde. Christian blev dessutom osedvanligt peppad på rätten vilket gjorde de cirka 10 minuternas ansträngningar klart värda mödan.

Grön ärt- och zucchinisoppa med parmesangrädde

2 personer

10 cm zucchini

2 dl frysta ärtor

2 schalottenlökar

1 vitlöksklyfta

1 skvätt olivolja

4 dl vatten

1 tärning grönsaksbuljong

Parmesangrädde

1 dl vispgrädde

2 dl fint riven parmesan

Skala och hacka lök och vitlök och fräs mjukt i en kastrull. I med zucchini och fräs en liten stund till. På med ärtor, vatten och buljongtärning, koka upp och låt sjuda 5 minuter. Vispa under tiden grädden och rör ihop med parmesan. Smaka av med lite salt och peppar. Mixa soppan slät med mixerstav och smaka av den; lite vitpeppar är gott men även kanske en gnutta salt och svartpeppar. Servera soppan med en klick parmesangrädde som får smälta ner lite härligt, och så några droppar olivolja. Namnam.

Påskens överraskning - friterad matjes

Hoppas att ni haft en strålande påsk allihop! Själv har jag förmodligen gått upp runt fem kilo och det kan jag tyvärr inte skylla enbart på halvkilosgästen i min mage. Vi har avnjutit lamm, oxfilé, godis i mängder, ägg i mängder, sill, misslyckade bakverk (jag borde verkligen bara ge upp alla försök till bakning för gott), svärmors gravade lax och min matjestårta som alla älskade till min stora förtjusning, men det roligaste och mest udda inslaget var garanterat den friterade matjessillen som det bjöds på till förrätt på torsdagen. Friterat - gott, matjes - gott, friterad matjes - oväntat gott! Kommer definitivt dyka upp igen till midsommar, jag ska försöka få tag i receptet på smeten tills dess. Vi serverade dem med gräddfil blandad med finskuren gräslök och peppar, och kombon har helt klart fastnat i medvetandet.

Ni då, åt ni några konstigheter i påsk?

Matjestårta, sillar och någon annans kaka

Påsk, påsk, påskelipåsk! Ursäkta att det är glest mellan inläggen nu, men jag är positivt nog alldeles för upptagen här i livet. Jag har ett stort projekt som ska bli klart innan ny unge beräknas anlända 1 augusti, och dygnet har ju som bekant bara so many hours. Men nu stundar den gula och godisrika högtiden! Som alltid firad hos mina fina svärföräldrar, och eftersom valda delar av min egen familj också kommer vara med och käka lunch på påskdagen ska jag försöka hjälpa till lite extra i år. Tänkte göra min urgoda matjestårta, kanske en sill eller två samt en citron- och marängkaka signerad Elisabeth Johansson ur hennes nya bok Mina efterrätter.

Det här med att göra egen sill är en ny erfarenhet för mig men jag har i alla fall två varianter som ni kanske vill testa (förutom min akvavitvariant som jag nyligen postade här på bloggen). Framför allt vill jag rekommendera den guacamole-inspirerade avokadosillen; den blev omåttligt populär vid testtillfället!

Avokadosill med lime och vitlök

1 burk 5-minuterssill

2 avokado

1 dl gräddfil

1 vitlöksklyfta, fint riven

1 lime, saften

2 msk fint skuren gräslök

peppar

Låt sillen rinna av. Mixa eller mosa under tiden ihop avokado, gräddfil, vitlök, gräslök och limesaft. Smaka av med peppar. Vänd ner sillbitarna och ställ svalt i ett par timmar eller över natten.

Pepparrotssill med äpple

Matjessill är jättefin att göra krämiga sillvarianter på, och riktigt god tillsammans med pepparrot och äpple.

2 burkar (400 g) matjessill

2 dl crème fraiche

2 msk fint riven pepparrot

1 litet rött äpple

svartpeppar

Låt sillen rinna av, skär i bitar om du använder hela filéer. Skär äpplet i små bitar och blanda med sill, crème fraiche och riven pepparrot. Smaka av med svartpeppar och ställ svalt i ett par timmar eller över natten.

Hej ramslöken!

Det är full stress i hushållet just nu, så det blir glesare mellan inläggen. Kanske står ännu glesare tider att vänta, men shit happens. Igår traskade jag i alla fall in på Wargen i all min tidsbristframkallade fantasilöshet och upptäckte små tråg med svindyr ramslök. Jag har aldrig lekt med ramslök innan, men denna vit- och gräslökssmakande ört har länge lockat med sin enkla mystik så jag plockade givetvis ett tråg (över 600 kronor kilot; ni som kan plocka i det vilda får lov att skratta högt) och lite andra godsaker och var genast på bättre mathumör. Det bidde ett jättefint tillbehör till lammfärsbiffar med färdigköpt rostad vitlökskräm, men är förstås super även som vegetarisk rätt. Kanske med lite feta till eller som tillbehör till grillad halloumi?

Pärlcouscous med ramslök, pinjenötter och avokado

2 portioner

2 portioner pärlcouscous (Moghrabiah; libanesisk couscous. Finns från bl a Druvan)

1 knippe ramslök, sköljd, torkad och strimlad (ca 1 dl)

1/2 dl pinjenötter, rostade

1 avokado, skalad och tärnad i stora bitar

10 cm gurka, skalad, urkärnad och tärnad

1/2 citron, pressad

Olivolja, god, en rejäl skvätt

Salt och peppar

Koka couscousen enligt anvisningarna på förpackningen. Låt rinna av och blanda med strimlad ramslök, avokado, rostade pinjenötter och gurka. En ordentlig skvätt fin olivolja, pressad citron, och så smaka av med salt och peppar.

Vår 1,5-åring gillade också pärlcouscous - hon åt den nävvis - men hon fick den som den var med lite olivolja. Se där, ett litet småbarnstips!

Måndagssillen, tra la la la la

Om man inte kommer på något gott att äta är det aldrig fel med en sillmiddag, det har jag alltid sagt. Eller jag säger det nu i alla fall. Igår slog jag dock på stort och svängde ihop en egen sill att ackompanjera den ständiga matjesen och senapsvarianten; kalla det övning inför påsken. Men något mer avancerat än en 5-minuterssill skulle jag aldrig orka med, även om det säkert finns godare sätt. Men det här blir i alla fall bättre än något du köper på burk, det lovar jag!

Romsill med citron och akvavit

1 burk 5-minuterssill (du kan ta två burkar också, om du vill ha mer sill och mindre kräm. Det blir väldigt mycket kräm i den här)

2 dl creme fraiche

2 msk majonnäs

3 msk stenbitsrom (eller löjrom för all del)

3 msk finhackad dill (jag använde fryst)

3 msk finhackad gräslök

3 msk finhackad röd lök

Rivet skal av 1/2 tvättad citron

1-3 msk akvavit, t ex Skånes (smaka av vad du föredrar, eller uteslut helt)

Svartpeppar

Låt sillen rinna av ordentligt. Blanda resterande ingredienser, smaka av med akvavit och svartpeppar. Blanda med sillen och låt gärna stå svalt någon timme så att smakerna hinner mogna.

Snabb glass med punschrussin och Daim

Svärmor Lena bjöd på en alldeles utomordentlig dessert igår efter de färska räkorna och marulken (ja, jag vet, jag skryter om hur bra jag har det), och det är ett så bra tips att det givetvis måste upp här.

Snabb glass med punschrussin och Daim

Vuxet möter barnsligt i en härlig kombo. Förbered dagen innan middagen och gör inte för lite - jag hade gärna tagit en extra skål. Måtta enligt egna preferenser men gör på ett ungefär så här:

4-6 personer

Lägg 1 dl russin i en skål. Häll på punsch så att det precis täcker. Plasta in och låt stå ett par timmar eller över natten. Grovhacka 80-100 g Daim (typ 1,5 dubbel).Tag 1 liter vaniljglass (behöver inte vara någon jättetjusig sort; Lena använda Icas) och låt stå framme tills den är mjuk nog att röra. Vänd ner russin och Daim och frys i ett par timmar till. Ta fram fem minuter innan servering.

Egna ribs för första gången!

Igår var det så äntligen dags för mitt första kokbokstest. Det hela går alltså ut på att jag och Christian ska laga var sitt recept ur valfri kokbok i veckan, för att lära oss något nytt och variera oss mer i köket. Läs mer här. Jag lagar i stort sett aldrig mat från recept rakt av, och jag har haft jättesvårt att komma på var jag ska börja. Men så slog det mig - ribs, såklart! Jag älskar ju möra, klibbiga ribs mer än jag älskar djuren de ursprungligen sitter på (ursäkta mig, vegetarianer och djurvänner, men så är det) och vi är trogna kunder på Texas Longhorn. Deras ribs gör mig dock besviken nu för tiden, och jag har länge känt det pockande suget att bemästra konsten men inte kommit mig för att försöka.

När jag så bestämt mig för ribs valde jag ett recept ur en kokbok jag verkligen gillar, Sommarmat med Fredrik & Fredrik (jag har skrivit om den förut). Deras teriyakiribs såg så underbart enkla ut i jämförelse med andra jag läst, och det tilltalade ju förstås. Jag köpte kamben på Prisextra för 79.90 kronor kilot; snacka om billig festmat! Jag är kluven till resultatet - både riktigt bra och verkligen inte så bra, läs våra respektive kommentarer under receptet!

Ribs Teriyaki (Recept: Fredrik Klein & Fredrik Hed)

4 personer.

1½ kg tunna revbensspjäll

1 msk salt per l vatten

1 tsk hela svartpepparkorn

3 vitlöksklyftor

Teriyaki:

1 dl japansk soja

½ dl risvinäger

½ dl flytande honung

½ sake

Lägg revbenen, kryddorna och vitlöken i en kastrull med vatten så att det täcker. Koka tills köttet börjar släppa från benen, ca 1 timme. Sätt ugnen på 200 grader. Blanda ingredienserna till teriyakisåsen. Ta upp köttet och lägg i en ugnsfast form, pensla med teriyakisåsen och sätt in i ugnen i ca 20 minuter. Ös med spadet var femte minut. Ta ut när köttet har fått fin färg.

Pyttes kommentar:

Doften som spred sig i köket när köttet kokade tillsammans med vitlöken och svartpepparn var klart angenäm. Doften som spred sig i köket när jag öst den blaskiga såsen över ribsen för att steka klart dem i ugnen var inte alls angenäm. Det luktade fränt och lite surt - var det saken, månntro? Tyvärr smakade det ungefär som det luktade, och det var inte min grej. Dessutom tycker jag att ribs ska vara klibbiga och kladda ner händerna, men det kunde de inte bli med den alldeles för lättflytande såsen som skulle ösas över kambenen var femte minut. I pur oro öste jag på färdigköpt (klibbig) teriyakisås på ett par av bitarna för att gardera mig med om Fredrikarnas version inte höll måttet, och de klibbiga blev klart godare. Tyvärr.

Men att ha gjort mina egna ribs? Underbart! Att koka benen innan gör dem fantastiskt möra och sönderfallande, och köttet - som alltså kan köpas i simpla tråg i vanliga affärer till ett minimalt pris - behöver inte hålla på och duttas med och putsas. Känns som att jag har upptäckt en helt ny värld. Nu ska här experimenteras med såser i oändligheten, och alla som känner mig och läser detta kan vara så säkra på att det blir ribs som bjuds hos mig när det ska dineras socialt i fortsättningen. Tack Fredrik och Fredrik för det!

Christians kommentar:

Efter många suckar om hur illa det luktar och efter att besvikelsen lagt sig tillrätta sig som en blöt hund någonstans i köket är smakupplevelsen till slut minst sagt tillfredsställande. Köttet är så mört och mjällt att det formligen smälter i munnen. Nu fattar jag hur ribs SKA smaka! Jag kan hålla med Pytte om att marinaden blev lite blaskig, men det är absolut inget fel på smaken. Däremot blev det ännu bättre när hon gjorde en variant med färdig teryaki-sås på och man fick det där riktigt klibba och söta också. Helt galet. Till det serverades en perfekt krämig cole slaw och ugnssmekta primörer. Jag blir fan hungrig igen bara jag tänker på det.

Christian vid spisen - vecka 2

Så var det dags igen! Christian ställde sig vid spisen igår igen, helt i enlighet med vår nya kokboksplan. Hittills är det fortfarande upp till bevis för min egen del, och planen är att jag inleder mitt eget kokbokstestande ikväll.

Hursomhaver.

Igår valde hjälten - vilken jag egenhändigt och listigt lurat till altaret och därmed knutit till mig och m

itt kök i evigheten - att bjuda mig, syster Lillan, svåger Alex och finaste vännen Sara på denna eminenta rätt hämtad ur M

onica Eisenmans Asiatiska nudlar och smårätter. Mina och kockens kommentarer får du efter receptet!

Asiatisk pesto med pilgrimsmusslor (recept: Monica Eisenman)

4 personer

200 g tunna risnudlar
100 g sockerärter
ca 12 körsbärstomater
12 pilgrimsmusslor
ca 1 msk rapsolja
salt
ca 250 g hackad blandad sallad

Pesto
3 dl jordnötter,

cashewnötter eller macadamianötter
2 vitlöksklyftor
3 msk finhackad färsk ingefära
3 dl färsk mynta
3 dl färsk koriander
3 dl färsk thaibasilika
1 msk rivet apelsinskal (ca 1 apelsin)
1 msk rivet limeskal (ca 2 lime)
1-2 dl rapsolja
ca 2 tsk sesamolja
salt och peppar

Denna asiatiskinspirerade pesto är en spännande variant på den klassiska italienska peston. Självklart kan man byta ut pilgrimsmusslorna mot räkor, kräftstjärtar eller kyckling.

Mixa alla ingredienserna till peston förutom olja, salt och peppar i en matberedare. Häll ner rapsoljan i en tunn stråle medan matberedaren går. Smaka av med sesamolja och salt och peppar.

Koka nudlarna enligt anvisningarna på förpackningen. Skölj dem i kallt vatten.

Skär sockerärterna i strimlor. Koka upp vatten och förväll dem i ca 30 sekunder. Skölj strimlorna i kallt vatten.

Blanda nudlarna med peston och sockerärterna.

Skär tomaterna i klyftor.

Värm oljan i en grill- eller stekpanna och stek pilgrimsmusslorna några sekunder på båda sidor på hög värme. Salta lätt.

Lägg upp nudlarna på en bädd av sallad. Toppa med pilgrimsmusslor och körsbärstomater. Servera direkt.

Christians kommentar:

"Den här veckan ville jag hitta något asiatiskt som inte var för enkelt men som inte krävde alltför många specialingredienser eller friterande. Jag har aldrig gjort egen pesto, så det kändes kul. Det enda jag inte hittade var thaibasilika. Sesamolja hade vi däremot i skafferiet, och den skvätten tillför faktiskt mer än man tror med sin lilla naggande nötighet. Det var också skönt att slippa pinjenötter, jag slängde ner en liten påse naturella cashew.

Däremot var jag lite skeptisk: både till den småtråkiga salladsbädden, de oinspirerande tomaterna som garnityr och bristen på chili-hetma. Men den ljumma salladen funkade faktiskt riktigt bra, och resultatet blev istället att man faktiskt kunde känna alla de rena smakerna som peston så generöst bjöd på. Pilgrimsmusslor skulle jag haft fler av, och eftersom vi blev fem till middagen kompletterade jag med lite wokade kycklingbitar för de som behövde påfyllning.

Två problem stötte jag på - dels att hålla allting varmt när det är så snabba puckar på slutet, dels att undvika att allt klibbar ihop i en stor dreadlock (vilket var fallet). Nudlarna vi använde sög upp allt på en gång så att det blev lite torrt. Kanske skulle man ha kvar en skvätt vatten efter koket helt enkelt?

Som summering får jag säga att jag blev positivt överraskad. Jag gör gärna om det, men då tillsammans med min kära vän chilifrukten. Dessutom verkar folk bli imponerade av att man gjort sin egen pesto.

Pyttes kommentar:

Jag ska försöka fatta mig lite kort(are): En väldigt god rätt, jag gillade verkligen peston. Den fick hela köket att dofta ljuvligt. Och salladsbädden med kål var ett fräscht inslag som gjorde helhetsintrycket lättare. däremot blev nudlarna ganska klibbiga; de var svåra att helt integrera med peston. Kanske ska de sköljas hastigt i kallt vatten innan de blandas?

Christians tidigare kokbokstest:

Vecka 1 - Jamie Olivers Squashcarbonara

Ännu en macka till historien

Jag åt upp hela den här helt själv alldeles nyss. Japp, det gjorde jag, och jag har inte dåligt samvete, mår inte illa, ångrar inget, skulle göra om det igen när som helst (okej, inte när som helst, men när som helst med start om typ tre timmar. Okej, inte mitt i natten eller när jag står i duschen eller är på ett viktigt möte, men ni fattar. När som helst då lite käk skulle sitta fint). Det här, mina vänner, är ännu en macka, men inte vilken macka som helst.

Det är MIN macka.

Fet macka med tryffelost, bacon och mozzarella

1 person

1 bit baguette, storleksmässigt anpassad efter hunger

3 msk philadelphia eller annan färskost

1/2-1 tsk tryffelolja

3-4 skivor bacon

3-4 tunna skivor mozzarella

1/2 avokado, skivad

1 näve rucola

Några basilikablad

Rör ihop ost och tryffelolja - smaka av hur mycket tryffelolja just du vill ha, smaken är som baken. Salt och peppar ska också i. Stek baconet gyllene och lyft ur det ur pannan, låt rinna av. Dela baguetten på längden. Är du absurt dekadent, som jag, så doppar du nu snittytan på brödhalvorna i baconfettet som är kvar i pannan. Gräsligt, eller hur? Men så gott. Du är skyldig dig själv att prova.

Bred tryffelost på den ena halvan (ta allt du, det ska vara generöst), bygg på med rucola, avokado, mozzarella, bacon och så sist basilika. Ät och skicka mig en tacksamhetens tanke, det är jag värd.

Tillbaka med en räkmacka!

Ååååh, nu känns det MYCKET bättre.

Igår lockade jag magen till skratt med en skagenmacka; den (magen alltså) har surat och bråkat och varit allmänt odräglig sedan i torsdags och bara suttit där som en tjurig tonåring och matvägrat, men igår kväll var allt äntligen förlåtet när jag äntligen fick smälla i mig den här vackra tingesten. När man varit sjuk ett tag och funderar över vad magen kan tänkas vilja ha brukar det ju oftast bli yoghurt eller nyponsoppa eller glass eller en viss välkänd läsk, men min mage är ju lite speciell. Den tyckte tydligen att det var dags för en Toast Skagen och en alkoholfri bärs.

Skagenmacka

2 personer, till middag

500 g räkor, gärna färska

3 msk creme fraiche

2 msk majonnäs

1/2 dl fint skuren dill

1/2 dl fint skuren gräslök

1 tsk fransk senap

1 skvätt citron

Salt och peppar

Forell-, löj- eller sikrom, generöst

Till servering:

2 skivor gott ljust bröd, surdeg allra helst!

Smör att steka i om du inte tycker att det är för dekadent

1 avokado

Några salladsblad

Citron

Skala räkorna. Rör ihop creme fraiche (är du ambitiös vispar du den först så att den får en fastare konsistens), majjo, senap, dill och gräslök. Smaka av med salt, peppar och citron och blanda med räkorna. Smörstek brödet gyllene (eller rosta, men det är inte lika gott) och lägg upp på tallrikar. Grunda med sallad och avokadoskivor, ös på med skagenröra och toppa med rom. Servera med citronklyftor. Och bärs.

Nu igen...

Jag kan inte äta just nu. Jag äter lite, men det är högst motvilligt och med stor möda.

Det är INTE okej att inte kunna äta.

I fredags fick jag andra slängen av magsjuka eller kräksjuka eller vad det nu ska kallas (vidrigt är det i vilket fall. Att vara gravid och ha en unge som sparkar på en inifrån samtidigt som man rattar den stora bussen är ingen höjdare vill jag lova) och även om det rent tekniska var över på lördagen har jag fortfarande jättesvårt att äta. Därmed ingen energi heller.

Så inga nya recept än (det blir så tråkigt med recept i stil med "Gå till butiken, köp en färdig tetra nyponsoppa, häll upp i ett glas, njut och håll tummarna"), men jag hoppas ändra på det den här veckan. Så småningom. Till dess får ni ha tålamod och hålla tummarna för mig.

Christian vid spisen - vecka 1

Igår inledde Christian vår nya köksdeal med att laga Jamie Olivers carbonara på squash från Mat för hela året (kommer ursprungligen från Jamies Italien, står det). För er som inte är kungar i grönsaksdisken kan jag meddela att squash är detsamma som zucchini. Och som courgette. Våra respektive kommentarer till resultatet får du under receptet!

Squashcarbonara (Recept: Jamie Oliver)

2 portioner

2 stora ägg

2 msk crème fraiche

25 g finriven parmesan

2 tsk olivolja

60 g pancetta, tärnad

1/4 rödlök, skivad

1/2 gul squash, i tunna stavar

1/2 grön squash, i tunna stavar

rivet skal av 1 citron

Små späda örter till serveringen

2 portioner färsk pasta (Jamie använder förstås hemmagjord)

Vispa i en bunke samman äggen med crème fraiche, det mesta av parmesanen och lite nymald svartpeppar. Hetta upp olivolja i en tjockbottnad stekpanna och fräs pancettan tills den är knaprig. Tillsätt löken och fräs i ytterligare 2 minuter. Koka pastan i 3 minuter, eller tills den är al dente, i en stor kastrull med saltat vatten. Lägg under tiden squashen i stekpannan med pancettan och löken och fräs tills den är mjuk. Häll av

kokvattnet från plattan men spara lite vatten och blanda pastan och vattenskvätten med squashen i stekpannan. Dra pannan från värmen och häll på äggblandningen. Blanda varsamt och låt såsen tjockna. Servera direkt med det som är kvar av parmesanen, det rivna citronskalet och hackade örter.

Christians kommentar:

"Jag skämdes lite över att välja en så pass "enkel" rätt, men man måste ju börja någonstans. Det blev ganska dyrt, eftersom jag ville gå exakt efter receptet och köpte både äkta parmesan och hittade fin pancetta på Cajsa Warg. Och pancettan gjorde verkligen rätten enligt min mening. Det blev en helt annat italiensk touch istället för vanligt bacon. Tyvärr hittade jag ingen gul zucchini.

En sak som stör mig i många recept är det inte framgår vad man bör förbereda. I det här fallet var det "häll i pastan som ska koka i 3 minuter". Okej. "Häll SAMTIDIGT i alla små tunna zucchini-stavar som du redan har skivat upp". Eh, nej det har jag inte eftersom det framgick i texten först NU. Så det blev panikattack på zucchinin med julienne-skalaren - tunna skivor istället för stavar, vilket faktiskt passade bättre.

En annan grej: när det står att saker ska "fräsa" tillsammans glömmer man att olivolja och stekt fläsk i kombination bildar väldigt mycket vätska, med resultatet att saker snarare kokas och friteras. Överlag en sjukt god rätt som jag gärna gör igen, dock med mer sås nästa gång."

Pyttes kommentar:

Jag tyckte pastan blev hemsk god, även om det behövdes lite salt och extra peppar. Jag tror att Christian kan ha blandat såsen med något överdrivna mängder pasta; det blev ett helt berg med mat och såsen sögs upp lite för snabbt. Rätten hade vunnit på att vara krämigare. Bacon skulle kunna ersätta pancettan men den var verkligen fantastiskt god i den här rätten, så om du kan hitta pancetta vinner pastan på det.

Så slipper jag spisen - en plan

Vi har glömt vår kamera hos våra fina grekisk-irländska vänner i Nacka - tack och thanks for a lovely sunday date, guys! - och för tillfället kan jag alltså inte fota någon mat. Igår var det lika bra; jag gjorde kycklinglår i ugn som stektes och stektes och stektes men när jag efter hundra år skar i dem forsade det mörkt blod som om jag just tagit dem levande till slaktbänken. Isch. Jag blev tillfällig vegetarian i rena förskräckelsen.

Jag passar på att berätta om min och Christians nya plan istället.

Bakgrunden först:

Till skillnad från vad alla tror älskar jag inte alls att stå i köket. Nu blev ni allt lite förvånade va? Nå, det är sant. Jag tillhör inte dem som utbrister "Jag ÄLSKAR att laga mat" så fort någon frågar efter deras intressen, jag har aldrig någonsin drömt om att bli kock (däremot om att ha fått utbildningen) och jag har aldrig känt att en ultimat lördagseftermiddag spenderas över en gryta. Jag är onördig i köket, jag springer inte i saluhallar och dreglar särskilt ofta och höjden av lyx för mig är att bli bjuden på mat. Hemma hos någon eller på krogen spelar ingen roll. Jag gillar att hitta på recept, men jag gillar inte att skriva dem. Jag älskar att bjuda hem folk och att imponera på dem med min matlagning, men jag är inte överförtjust i timmarna innan de kommer.

Alltså:

Att jag blivit chef över köket hemma är egentligen inget jag önskat mig, även om jag självklart förstår att det var oundvikligt. Lika oundvikligt som att Christian blivit chef över återvinningen (jag saknar tydligen något slags grundläggande moral; jag häcklar honom ständigt för att han slänger t ex värmeljus i återvinningshinken fastän jag VET att jag verkligen borde skämmas). Nu har vi i alla fall bestämt att vi båda ska ta lite mer ansvar över matlagningen, och framfö

r allt över att det blir lite mer variation i köket.

Så det här är planen:

• Varsin dag i veckan ska vi välja ett recept ur varsin kokbok och stå för inhandling till och lagning av det receptet.
• Receptet behöver verkligen inte vara komplicerat men ska gärna lära oss något nytt.
• Det ska gärna vara nyttigt och något som även Stella kan äta. Men inga tvång, givetvis

Den här planen lär väl likt alla våra matrelaterade planer - bantning, storhandling, budgethållning, veckoplanering och så vidare - fallera ganska snabbt, men tanken är god. Jag bläddrar för tillfället i Gordon Ramsays Mat för vänner och stör mig på att han har samma sak på sig på alla sjuttioelva bilder av honom själv, medan Christian muttrar över att det är tomater i typ alla Jamie Olivers recept från Mat för hela året. Vi får se om vi kommer så långt att det faktiskt blir någon matlagning den här veckan.

Sallad med zucchini, grapefrukt, avokado och feta

Här kommer ännu en busenkel måltid men det är helt enkelt inte stå-vid-spisen-och-utvecklas-tider just nu. Det stressas och det umgås och det jobbas och det festas och det graviditetskrämpas och frustrationsvrålas (mest den yngre medlemmen av familjen, men även gravidanten förstås). Hälsosam mat varvas med tårta på barnkalas och thai-take out när ingen orkar; kocken i det här köket blir mäkta stolt om dottern får något hemlagat istället för de där otroligt äckliga, kattmatsdoftande kalvfrikadellerna på burk (för 8-månadersbebisar) hon fortfarande älskar mer än allt annat.

Hursomhaver.

På måndagar väger vi oss (Christian sakta men säkert neråt, jag något snabbare uppåt) och tar nya tag. Då kan all stress och ickeork (som följer med från veckan innan) om man har tur resultera i en riktigt god men lättsvängd sallad.

Har ni inte testat kombinationen avokado-grapefrukt-feta så kan jag meddela att det är en höjdare. Lite knaprigt bacon på det hela är inte fel för den som inte vill köra vego.

Sallad med zucchini, grapefrukt, avokado och feta

2-3 personer

1 liten zucchini

olivolja

1 grapefrukt, helst blodgrape

1 avokado

1/2 pkt fetaost

1/2 liten gurka

1 stor näve rucola

1/2 kruka färsk basilika

Börja med att attackera grapefrukten. Du ska skära ut hinnfria filéer av den vilket kanske känns komplicerat om du aldrig gjort det förut men när du väl testat kommer du att ha upptäckt en ingrediens du plötsligt vill ha med i varenda måltid. Det är enkelt; jag hittade en bra beskrivning här. När du skurit ur alla klyftor har du en hög med saftigt skräp kvar på brädan; pressa/fös ner saften i en skål och spara till dressing!

Skala och halvera gurkan. Skär bort kärnorna och tärna. Skala och kärna ur avokadon och skär den i stora bitar. Strimla basilikabladen (Lägg dem på varandra i en liten hög och rulla ihop så går det lättare). Skär zucchinin i stora kvartar och fräs den gyllene i het olivolja. Den ska fortfarande ha bra tuggmotstånd, så kört hårt under kort tid och vänd ofta. Salta och peppra. Blanda alltsammans med rucola på ett stort fat och strö över grovt smulad fetaost. Häll över grapejuicen, ringla över olivolja, ös på med nymald svartpeppar och dutta eventuellt över lite flingsalt. Gott bröd till om du inte undviker kolhydrater.

Så enkelt måste det få vara ibland.

Det här är något av det godaste jag vet och det finns inget läckrare som kan åstadkommas på under en minut. Eller okej, att slänga upp en färsk svensk hummer på en tallrik går också ganska fort, och att skära bitar av ett par mogna ostar, och att öppna några ostron...

Okej, det här hör till några av de fantastiskt goda saker man kan åstadkomma på under en minut. Och det finns ingen med ett hjärta i kroppen som inte tycker att det är en strålande tjusig dessert. Tycker ni inte det får ni inte vara min kompis.

Köp en liten ask fina, väldoftande jordgubbar och en ask med likaledes fina och väldoftande hallon. Färska ska de vara, inga kompromisser här. Ni som läser det här om något halvår och har trädgårdsland att tillgå går givetvis dit på jakt, men nu vänder jag mig till frostnupna stadsbor som jag själv. Fördela era godsaker i skålar. Strö över en gnutta råsockerströ eller simpelt socker och häll på så mycket ovispad, fet, härlig grädde som ditt samvete tillåter. Inga krusiduller. Bara härligt.

Tacon är död - länge leve den färska vårrullen!

Många av er vet hur jag känner för tacos. Brr. Det jag dock kan avundas dem som idkar tacofest varje fredag är plockandet, pillandet, den lilla buffén av tillbehör och den egna matlagningen vid bordet. Att alla gör sina små läbbiga båtar precis så sönderfallande och omöjliga att äta som de själva vill ha dem.

Och det är ju förstås kul.

Nå, ni som inte vill hålla på med dammiga kartongkit och salsaburkar har ett mycket roligare och fräschare alternativ i den färska vårrullen! Ni traskar in på närmaste asiatiska butik och köper rispapper. Det finns stora och små; jag brukar välja stora eftersom de även kan klippas itu om man vill ha en mindre, "öppen" rulle. Sedan köper ni roliga saker att fylla rullarna med och roliga saker att dippa dem i och tjoho, vilket kalas ni har skapat er!

Bilden föreställer min söndagsrulle efter att jag tagit en naggande god tugga av den. Och min dippsås, efter att det ramlat ner lite köttfärs. Det var helt enkelt så gott att jag inte hade tålamod till ett kvalitativt fotograferande.

Förslag på fyllning

• Köttfärs (se recept nedan)
• Nudlar, kokade och delade, gärna glas- eller risnudlar
• Isbergssallad, strimlad
• Vitkål, tunt hyvlad och smaksatt med lite lime, olivolja, salt och peppar
• Morötter, tunt strimlade eller hyvlade
• Gurka, urkärnad och strimlad i långa bitar
• Sparris, lätt förvälld och eventuellt delad
• Koriander, färsk
• Mynta, färsk

Att göra enkel dippsås på (experimentera vilt):

• Japansk soja (typ Kikkoman)
• Risvinäger
• Sesamolja
• Färskpressad lime
• Sweet chili-sås
• Fisksås
• Färsk koriander och/eller mynta
• Pepparfrukt, vitlök, ingefära

Alltså. Sätt dig (eller er) bekvämt till rätta med en stor bunke vatten på bordet. Doppa rispapperen ordentligt däri. Lägg dem sedan på tallriken och gnid in rispapperet med vattnet som följt med. Efter en stund känner du papperet mjukna. Lägg önskad fyllning i mitten av papperet, vik in kanterna från höger och vänster om fyllningen, och rulla sedan ihop till en fast rulle. Dippa och enjoy! Vill du ha en mindre "öppen" rulle (fint på buffén eller till drinken till exempel, men välj bara grönsaker i den typen av rulle) klipper du itu papperen till halvmånar med den raka kanten upp. Lägg fyllning vertikalt så att den sticker ut lite från den raka kanten, vik över den runda nedre delen och rulla ihop från sidan. Förhoppningsvis förstår du hur jag menar...

Yakinikuinspirerad köttfärs

Okej, det är en extremt förenklad smakversion, men vi fick en jättefin yakiniku i helgen av våra vänner Lisa och Daniel och jag försökte ha i lite av det jag mindes ingick. Fast med färs då, förstås. Supergott i rullarna!

2 personer

200 g nötfärs

1/2 gul lök, skalad och hackad

2 vitlöksklyftor, skalade och finhackade

1/2 msk sesamolja

1/2 rapsolja

2 msk japansk soja (typ Kikkoman)

1 msk strösocker

1 tsk malen ingefära

Hetta upp raps- och sesamolja och fräs lök, vitlök och färs däri. Häll på resten av ingredienserna när färsen är genomstekt och låt puttra ihop. Smaka av med lite salt och peppar.

Love worthy of korv

I fredags firade jag och Christian åtta år tillsammans. Det blir alltför sällan några fancy schmancy restauranger för vår del (fast vår nya färgglada restaurangguide bjuder förstås på en hel del spännande tips) när vi har lovefest; vi är snarare det trista men kärleksfulla paret som äter något lite godare än vanligt framför en film som är lite bättre än vanligt. Vem vet, kanske blir det något ballare på firandet av bröllopsdagen, men jag klagar inte på den här versionen heller.

Vi var trötta i vanlig ordning och jag satsade på extremt lättlagat med hög njutningsutdelning. My favourite kind of food, som ni vet. Till den här sallad fordras riktigt bra korv, annars tycker jag att man ska välja ett fint rosastekt kött eller någon god fisk istället. Själv hittade jag lammkorv smaksatt med vitlök och mynta från Taylors & Jones på Cajsa Warg. Deras korvar är ofta lite i hetaste laget för mig men den här var smakrik och kryddig; jag är ingen korvfanatiker men en god korv är ju alltid en god korv.

Kärleksfull sallad med korv, buffelmozzarella och grillad paprika

Ta den goda korven (2 stycken) och stek den försiktigt på halvlåg värme i lite smör. När den är genomstekt lyfter du ut den ur pannan, vrider upp värmen och steker en citron i halvor och en lime i halvor på snittytan tills de har fått färg. Medan korven steker har du förberett resten av salladen:

Tag ett stort fat och täck med goda salladsblad (vi valde en kruksallad som jag tror hette novasalade, som jag verkligen gillade). Lägg på klyftor av 1 avokado, fint skurna eller allra helst mandolinade spån av 1/2 liten fänkål, stora bitar av 2 grillade paprikor (jag köpte färdiggrillad på burk, men jag jag gillar bara den från Matric och den kostar runt 70 spänn burken, så ugnsgrilla egen om du har tid och ork), samt 1 boll god buffelmozzarella (eller vanlig ko, men nu försöker vi ju lyxa till det lite här trots allt). Skär korven i bitar och lägg den att vila tillsammans med salladen, och pryd mästerverket med de stekta citrusfrukterna, som blir ljuvliga att pressa över salladen. Ställ fram fatet tillsammans med en riktigt god olivolja, en pepparkvarn och flingigt salt. Du är all set!

Den färgglada restaurangguiden till Stockholm

I måndags lanserades årets White Guide, finsmakarnas guide till det kulinariska Sverige. Galan hölls på Grand Hôtel och Frantzén/Lindeberg (Stockholm) och Oaxen krog (Mörkö) får under 2011 dela på titeln Årets bästa restaurang. Operakällaren, Esperanto, F12, Matsalen, Mistral och Lux är andra stockholmskrogar som föga förvånande platsade på topp 10-listan.

Jag har aldrig råd att gå på White Guide-krogarna.

White Guide är en tämligen värdelös guide för just mig.

Jag kunde faktiskt inte riktigt bry mig mindre om White Guide.

Därför ber jag er om hjälp, kära läsare, att tipsa om just era favoriter. Ställen där en härlig matupplevelse inte måste kosta minst 1000 kronor per person. Det kanske inte är för att maten får smaklökarna att svimma av hänförelse som ni ständigt vill tillbaka, det kanske bara är för att personalen är så fantastiskt trevlig. Eller för att inredningen är ball. Eller för att det är så absurt billigt. Eller för att det känns som hemma. Eller för att det är helt galet. Eller för att maten får smaklökarna att svimma av hänförelse.

Ge mig - och varandra - era allra bästa tips! Vi börjar med Stockholm (jag bor ju här trots allt) och fortsätter med resten av landet om alla tycker att det är roligt att dela med sig. Och så kallar vi det Den Färgglada Restaurangguiden - den är inte ljus och fräsch och vit, utan färgglad och brokig. Som vi.

Favorit i repris - vinägerlax

Nu är stressen total vilket blir synligt i form av några dagars frånvaro på bloggen, men som tur är har jag ju bloggat i flera år nu varpå det finns djupa arkiv att gräva ur. Just nu längtar jag lite efter den här vinägerlaxen som är en bortglömd favorit - snabbt, enkelt, gott och nyttigt. Prova nästa gång du står där med din frysta gamla filé och inte vet vad du ska ta vägen med dem. En sötpotatis till det hela och du är all set. Perfekt ensammiddag men du kan förstås bjuda en kär vän om du är på det givmilda humöret.

Vinägerlax med sötpotatis

1 portion

1 portionsbit laxfilé
1 liten sötpotatis
1/2 rödlök
Torkad timjan
Olivolja
Salt och peppar
Balsamvinäger

Sätt ugnen på 225 grader. Skala sötpotatisen och skär den i små tärningar. Lägg den i en form med grovhackad rödlök, strö över någon matsked torkad timjan. Lite olivolja på det, blanda om och så skjuts in i ugnen. Ca en kvart borde vara lagom, om tärningarna är små. Befria laxbiten från eventuellt skinn, salta och peppra den. Häll ett par matskedar balsamvinäger i en teflonkastrull modell mindre - du ska ha ett tillhörande lock - och låt koka upp. Lägg i laxen, sänk värmen till lägre medel och lägg på locket.

Vänd på laxen efter någon minut. Det behövs inte lång tid eftersom laxen ångkokas i vinägern samtidigt som den steks - håll koll så att den bara blir precis klar! Det tar bara ett par minuter. När laxen fortfarande är lite, lite rosa i mitten blir den jätteglad av att tas från värmen och vila en stund, medan du öser upp din fina sötpotatis. Laxen på och den ihopkokade vinägern ringlad över härligheten - klart! Lite crème fraiche blandad med vitlök och hackad gräslök är förmodligen jättegott till för den som behöver lite kräm, men det funkar fint som snus utan.